As a child imagining neckties, and coastlines.

Tonårsstämning, vilket jag antar beror på att jag nyligen läste ut Min kamp, del ett. Såg att den andra delen kommer i svensk översättning i maj, det känns som en evighet. Överväger att fortsätta läsa på norska. Bright Eyes nya album är fantastiskt. Att resa i tid genom ljudbilder, genom att läsa korrektur, genom samtal. Grannen som hoppar hopprep när jag vaknar, dunkande från symaskinens inre. Mina händer som flyter över tyget, min mammas pekfinger som plötsligt genomborras av nålen. Mjukhet i alla mina muskler och en bitter eftersmak av gammalt kaffe i min gom. Jag har nu, äntligen, förlikat mig med tanken på att fortsätta –––

Jag kan suga bitter ändå ler jag ibland. Giftet går ej ur, jag undrar hur gör djur?

Fåglarna

Vi springer tillsammans över ängen, gräset går oss till knäna. Luften är lätt och ljuset mjukt silat genom molnens kanter. Du håller min hand, du är min syster. Våra hår piskar mot varandras ansikten i takt med fötternas hamrande. Blommor, fjärilar och bin flyter obemärkt förbi genom våra synfält. I bakgrunden reser sig bergen genom vit dimma, som en suddig fond. Fågelsång, snabb andhämtning, handsvett, upprymdhet.
När vi är trötta lägger vi oss ned bredvid varandra. Våra kläder fläckas av marken. Du håller fortfarande min hand, jag håller fortfarande din. Din högra, om min vänstra, håller min tillvaro på plats. Ovanför våra huvuden cirkulerar fåglarna, vi räknar dem. Du säger att långt innan jag föddes hade fåglarna en särskild uppgift. Det var fåglarna som varje ny dag tvingades bära upp solen i sina klor, att de i flock kom flygandes från öst för att tvinga undan natten, för att skapa ordning.
Mamma brukade komma in i sovrummet strax innan fåglarna började skrika. Hon satte sig längst ut på sängkanten och strök undan morgongrynen från mina ögonvrår, och andades mjukt åt mitt håll innan hon tog ton och sjöng för oss. Innan jag slog upp ögonen mot henne, log jag för mig själv, log mitt janusansikte mot er.